Hindhår daghem i Borgå jobbar utgående från barnens åsikter och respekterar att alla är olika.
Hyvää huomenta! God morgon! önskar en lapp nära ingången till Hindhår daghem i Borgå. I det stora, vinkelbyggda huset samsas svenska och finska grupper med varandra. Arrangemanget breddar utbudet på närservice och bjuder in barnen att umgås över språkgränserna.
Verksamheten i grupperna är enspråkig, men ute på gården, vid sångstunder och fester deltar både finsk- och svenskspråkiga barn. Från början av hösten lär dagisbarnen sig också ett nytt ord på det andra inhemska varje vecka.
– Ju fler språk vi bekantar oss med som små, desto större fördelar har vi som vuxna. Men språkinlärningen ska inte ske med tvång, utan som en naturlig del av verksamheten, säger daghemsföreståndaren Carina ”Gina” Liljeberg-Karlsson.
Gina Liljeberg-Karlsson basar för ett livscykeldaghem med 140 barn och 21 vuxna. Planlösningen är flexibel och huset kan vid behov enkelt byggas om.
Hon har lett daghemmet sedan 2003 och är också förman för de svenska familjedagvårdarna i Borgå. Merparten av arbetstiden går åt till att svara på e-post eller telefonsamtal, leta efter vikarier, skriva rapporter och gå på möten.
– Mycket handlar om kundservice. Föräldrar undrar om deras barn fått dagisplats och personalen vill diskutera problem som dykt upp.
Blev chef direkt
Liljeberg-Karlsson fick ett föreståndarvikariat på Åland direkt efter att hon fått sin examen i socialpedagogik. I vanliga fall har chefsposter gått till mer erfarna barnträdgårdslärare.
– Jag var tillräckligt modig och vågade söka tjänsten. Egentligen hade jag tänkt arbeta med ungdomar.
Efter att ha återvänt till Borgå verkade hon några år som både barnträdgårdslärare och föreståndare. Sedan 2005 har hon haft enbart administrativa uppgifter. Även om hon för tillfället inte hinner leda pedagogiken som hon skulle önska, vill hon ha koll på verksamheten och ge riktlinjerna för daghemmets verksamhet.
Hindhår daghem har jobbat barnorienterat i många år. Daghemmet har bland annat frångått strikta inlärningssituationer och satsar i stället på stationer med omväxlande aktiviteter.
– Barnen får välja vad de vill göra utgående från eget intresse. De vuxna har ansvar för att få in en viss inlärning i det hela.
Från början av hösten lär dagisbarnen sig också ett nytt ord på det andra inhemska varje vecka.
I samband med Finlands 100-årsjubileum har dagisgrupperna räknat ner till festdagen bland annat genom att varje vecka göra något tio gånger. De första gångerna valde de vuxna vad som skulle upprepas, sedan fick barnen ta över.
Könssensitiv vardag
På nationell nivå har en auktoritär syn på småbarnsfostran länge dominerat. Den nya planen för småbarnsfostran lyfter däremot fram barnen delaktighet och lika värde.
– Det känns skönt att få bekräftelse för att vi intuitivt jobbat åt rätt håll. För mig är det självklart att barnen är individer har rätt att ge uttryck för sin personlighet.
Enligt samma grundtanke utgår personalen på Hindhår daghem inte heller från att flickor och pojkar ska vara på ett visst sätt. Främst märks det i små vardagliga saker. Barnen får till exempel fritt välja färg på pottan utan att vuxna styr valet och leka med vad de vill. Personalen ger inte heller flickor komplimanger för deras utseende eller rättfärdigar dåligt beteende med att ”pojkar är pojkar”.
Trots sin chefsställning vill Liljeberg-Karlsson inte sitta i ett elfenbenstorn, utan uppfattas som en del av daghemmets kollegium. Hon samlar ofta in åsikter av personalen innan hon fattar beslut.
– För mig är det viktigare vad en människa kan hämta med sig till arbetsgemenskapen än vad hon har för utbildning.
Hon tror att tanken om allas lika värde bottnar i barndomshemmet.
– Jag växte upp i en väldigt fattig familj. Mina föräldrar lärde mig att arbete är värdefullt och att det räcker om var och en gör sitt bästa.
Motsägelsefull plan
Gina Liljeberg-Karlsson beskriver jobbet som daghemsföreståndare som roligt och omväxlande. Det gäller att vara kreativ och kunna anpassa sig till förändringar i omvärlden.
– Jag måste ständigt vara alert och kunna en hel del från städning till psykologi och lagar. Ibland känns det att jag inte riktigt räcker till.
Hon avfärdar bestämt uppfattningen att ”vem som helst” kan jobba med småbarnsfostran. Snarare måste den som sköter barn vara något av en tusenkonstnär: ödmjuk och empatisk, men samtidigt lite barnslig för att kunna kasta sig in i barnen lekar. Goda kommunikationsfärdigheter är också ett stort plus, eftersom pedagogen måste kunna kommunicera med såväl föräldrar och barn som kolleger.
Ännu på 70-talet sågs daghem främst som förvaringsplatser för yrkesarbetande mammors telningar. Även om daghemmen för länge sedan övergått från basvård till pedagogisk verksamhet, sitter lektantsstämpeln kvar.
– Jag önskar att vårt yrke skulle jämföras med skolväsendet. Vi gör precis samma sak som lärare, men för en yngre åldersgrupp, säger Liljeberg-Karlsson.
Jag önskar att vårt yrke skulle jämföras med skolväsendet.
Om barnträdgårdsläraryrket fick högre status tror hon att också lönerna skulle stiga och fler intressera sig för det. En högklassig småbarnsfostran minskar dessutom klyftorna i samhället. Forskning har visat att en euro som satsas på barnets småbarnsfostran sparar sju euro då det blivit vuxet. Om alla barn har samma utgångsläge minskar risken för marginalisering.
Teoretiskt sett är den nya planen för småbarnsfostran ett steg i rätt riktning. I praktiken finns det ändå en motsättning mellan målen och förutsättningarna.
– Samtidigt som alla ska bli sedda och hörda, ökar gruppstorlekarna och antalet barn per vuxen. Jag har svårt att förstå hur det ska gå ihop. Våra barn är värda mer.